Vilken känsla..

Vilken härlig eftermiddag / kväll & morgon man haft tilldsammans med sina älskade föräldrar. <3

Nu är man hemma en snabb vända, lyssna på lite musik, hämtar "energi" och ska sedan cykla till mataffären och handla lite till mina föräldrar och sedan hem till dem igen & ha treeevligt :)
Härlig se sina älskade föräldrar krama om varandra & vilka härliga blickar de ger varandra. <3 Lamour <3
 
 

Förfaller mig själv..

För någon månad sen var jag " hoppfull" på något sätt, inte massvis men lite. Nu har den nivån sjunkit rejält, min egen ork vad jag gör om dagarna har sjunkit totalt, finns inget som heter " städa lyan, tvätta, diska, gå på jumpa, vara med ritkiga vänner. " Är hemma framför tv el min dagor, lyssnar på musik & låter mig själv som person förfalla totalt. Jag umgås med mina älskade föräldrar dvs MAMMA & PAPPA. NU idag ska jag dit & kolla på Tour de france tillsammans med PAPPA. Föröska på något vis få med tvätt dit eftersom "vår" torktumlare är trasig. När jag är hos min PAPPA har jag ett leende på mitt ansikte, av den BÄSTA SOTREN men när jag kommer hem till mig själv, blir de den omvända, tankar kommer, de snurrar, jag försöker värde sätta vad som är ettt FRAMFÖR allt sak men kommer ingenstans med det.
 
Nej Tour de france och köpa pepsi till Älskade PAPPA. <3
 
 

Svårt att ta in..

Hur ska man kunna ta att ens egen älskade Pappa, som ALLTID funnits där vid ens sida, plötsligt får beskedet att "du har svår cancer & den enda som vet livslängden för din del är cancern själv & dessutom lägger till i vanliga fall kan vi på ungefär säga tiden kvar men inte i ditt fall, tyvär."
 
Jag ska fortsätta leva, försöka ta mig fram i denna svåra märkliga värld medan han ska KÄMPA för varje steg.
Jag vet, kankse låter lite smått " tycka synd om mig syndromet" men så är icke fallet, jag tycker däremot synd om min pappa som vill oss närmaste väl & själv veta att han kanske inte finns därvid någe speciellt tillfälle.
 
Jag försöker få energi, ny kraft att orka dagarna via min musik, mina få närmaste vänner & givitvis min älskade familj, som består utav Pappa, Mamma & min älskade storebror. Inte de enklaste men de sa att min pappa är en riktig fighters och vi som är de närmaste anhöriga har de tuffast. Vi får stötta varandra, skratta, gråta och ha kul så gott vi kan.
 
Har så många tankar i mitt huvud, blir så matt, så orkellös, vet inte vad jag ska börja & ta tag i mitt liv, i vilken ände vill säga. Vill enbart umgås med min älskade pappa, på heltid nu.
 
Älskar dig Pappa, vill att du ska få en helt underbar tid med oss närmaste. Vill att du ska få komma ut i naturen, fotografera, plocka en svamp, plocka ett bär & att enbart få "vara ute i de fria" . Gråter när jag skriver detta, är svårt att få ner något.
 
Jag är inte ensam om att älska dej &  att gilla dej för den du är. Vi är ett flertal, den närmaste famijlen, ö-viksgänget & fiskekamraterna dina. <3
 
Carpe Diem <3

ylvabla

En pratglad prick *blink* Läs

RSS 2.0